Ett missfall... Hur går man vidare? Trots att det bara hade gått några veckor så hade vi hunnit se fram emot det så mycket, vi visste ungefär när han/hon skulle komma till oss, vad skulle vi köpa för vagn, namn osv, men vi var även försiktiga att prata om det högt. Jag kan bara prata för mig själv men jag har nog aldrig varit med om något värre och jag tror det var den där känslan av tomhet och saknad i mig som var värst.
Jag minns att jag tänkte varje gång jag gjorde något "att sist jag gjorde det här var jag gravid." Sist jag satt vid mina svärföräldrars köksbord var jag gravid, sist vi handlade på ica trodde jag och min man att vi skulle bli föräldrar. Sist jag kollade mig i spegeln inbillade och drömde jag mig bort hur jag skulle se ut med en stor mage, för det fanns ju faktiskt en liten där inne... Men inte längre. Jag hade till och med börjat ta magbilder, en gång i veckan och jag hade laddat ner den där efterlängtade lila gravid-appen.... Så dum jag kände mig.... Varför gjorde jag allt det där, på så kort tid? Varför?!
Nu behövde jag inte bry mig om vad jag skulle säga när det vankades fest och jag inte kunde dricka alkohol, jag kunde äta vad jag ville, anstränga mig hur mycket jag ville... För jag var inte gravid längre.... Jag saknade allt jag inte fick eller inte borde göra...
På en natt kunde allt ryckas ifrån oss och försvinna så fort och det fanns inget jag/vi kunde gör åt det... Den känslan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar