Sitter och tänker tillbaka på alla år som vi har varit i det här. Vi är nu inne på vårt fjärde år som barnlösa. Vi lever för oss själva mestadels, förutom när vi är med våra underbara familjer då. Men annars själva. Många kanske ser det som självvalt, när vi inte är dom som tar initiativ eller tackar ja till saker, men för oss är det inte självvalt, långt ifrån. Det handlar om att ta ett beslut för orka med. Vi måste välja bort saker för att slippa påminnas hela tiden och för att dämpa smärtan. Det är inte självvalt. Hade någon valt det då är man dum, på riktigt. Eller så vet man inte hur det känns att ha ångest och våndas inombords.
Hade vi själva fått valt hade vi jobbat med det vi ville, prioriterat annat än pengar (som vi måste ha för att ha råd med allt vad ivf/adoption innebär). Vi hade kanske unnat oss en resa eller att ta semester tillsammans under sommaren, för en gångs skull. Jag tror vi har haft två veckors semester tillsammans som mest. Jag måste snåla på mina dagar för att använda dem till sjukhusbesök, att sjukskriva mig eller ta tjänstledigt hela tiden blir för kostsamt. M:s jobb kräver att han jobbar under sommaren, inget vi kan påverka och att byta jobb är inte heller aktuellt då vi behöver pengarna.
(Senaste ivf-försöket kostade oss 40.000kr, att sätta tillbaka frysta ägg kostar sedan 15.000kr per/ägg. Sedan tillkommer allt runt omkring: sprutor, mediciner, läkarbesök, ägglossningstest/gravtest, bensin, boende, mat osv. Att stå i adoptionskö kostar oss 3000kr per år och att sedan få adoptera kommer att kosta cirka 250.000kr, minst. Sedan har man givetvis alla andra utgifter som livet kräver.)
Hade vi själva valt hade jag nog stått där med en mage i vädret, väntat in föräldraledigheten och varit med i gemenskapen. Vi hade kanske orkat ta tag i lite renovering. Vi kanske hade orkat bjuda någon på en bit mat, umgåtts, skrattat och orkat prata om meningen med livet, barn. Vi hade fått tillbaka vårt sociala liv... OM vi själva hade fått valt.
Om jag själv hade fått välja hade jag velat vara lite gladare och snällare mot alla jag känner. En dag hoppas jag kunna ge tillbaka all kärlek och omtanke som ni har givit mig.
Men vi har varandra. Det jobbiga är bara att just nu träffas vi fredag eftermiddag till söndag eftermiddag varje vecka, när M jobbar borta. Två dagar totalt som vi ska hinna göra allt det där vi borde göra, men sedan inte orkar med. Det är inte viktigt, inte just nu.
Kanske är det därför jag ser vad alla andra har och tycker synd om mig själv, eller kanske snarare inser vad man vill ha och borde sträva efter. Tänk alla som jobbar hemma. De som jobbar 7-16 och får träffas efter jobbet. De som får handla och laga mat tillsammans, somna och vakna tillsammans. Man skulle till och med hinna bli irriterade och trötta på varandra. Tänk de som kan ta 3-4 veckors semester, tillsammans. Som en familj.
Ibland tänker jag att allt har en mening. Att vi kommer lära oss något av det här, att vi kommer stå starkare... Sen. Ibland tänker jag så. Men idag tänker jag: Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Är det någon som vill straffa mig? Har jag inte levt mitt liv rätt? Har jag varit en ond människa i detta liv eller livet före det? (jag tror ju inte ens på sånt!!) När man inte har några svar och när tålamodet tryter, när man bara gråter och önskar att allt var annorlunda, då tänker man så. Då undrar man varför man finns här, av vilken anledning? Och när, när ska mardrömmen ta slut? Är det något mer jag ska lära mig och vad har jag lärt mig?
