Ju längre vi kom in i vår resa desto mer förstod jag att det här kommer inte bli lätt. Jag eller vi var nog inte beredd på alla misslyckanden, det fanns ju inget fel på oss? Vi var unga och hade alla förutsättningar, varför gick det inte? Jag har flera gånger funderat, hade det varit bättre att fått en diagnos direkt, som visar på varför vi inte kan få barn. Då kan man bearbeta det, acceptera och gå vidare. Nu blev det liksom en massa blandade känslor... Man får hela tiden gissa sig fram varför det inte går... Den värsta kommentaren men som jag själv har tänkt tyst i mitt huvud flera gånger är att jag och min man inte passar ihop helt enkelt, det gör ont i mig att höra och det låter så... Fel.
Jag har flera gånger varit i kontakt med en kurator som är kopplad till kvinnokliniken som finns på vår närmaste ort. Hon är jättebra verkligen. Det är så skönt att få proffesionell hjälp, någon som förklarar och övertygar dig om att det du tänker är ingenting konstigt, du har rätt att tänka och tycka som du vill, det är dina känslor ingen annans. Man vinner aldrig på att förneka sina känslor, det bästa är att prata om dem och det har jag gjort sedan jag började gå hos henne.
Jag minns att vi pratade om mina vänner, hur jag såg på den biten. Jag minns att jag tyckte att jag inte hade så många kvar men att jag var tydlig med att det inte var deras fel utan att det var jag/ vi som hade stängt dem ute eller valt bort dem för att det var för jobbigt... Speciellt de med barn. Jag vet att det låter själviskt och hemskt men det var en överlevnadsstrategi, jag kunde inte plåga mig själv och utsätta mig för det när allt annat också kändes förfärligt, då hade jag gått under. Och med det menar jag inte att personerna ifråga är hemska (som det kanske låter) utan det handlar om avundsjuka helt enkelt, ren och skär avundsjuka. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag tror bara den som har varit där kan förstå. Jag drog mig för att träffa andra vänner också, utan barn, jag ville bara vara hemma, inte handla, inte gå ut på offentliga ställen, rädd för att träffa på någon ifall de skulle fråga hur jag mådde... Ja ni förstår. Jag har aldrig valt att känna det jag känner och kunde jag så skulle jag få mina dumma känslor att försvinna, direkt. Så mycket enklare den här resan hade varit då, om vi hade kunnat umgås med dem vi tycker om....
Mina vänner är de bästa man kan ha och då menar jag alla mina vänner, jag skulle inte vilja byta ut en enda en och jag kommer alltid vara evigt tacksam för allt de har gjort för mig/oss. Ett litet sms, en fråga om hur vi mår eller hur det går för oss, en kram eller en klapp på axeln kan räcka långt. Tack för det!
Jag tycker det är synd att klinikerna bara fokuserar på den kroppsliga biten i en ivf-process. Jag upplever att man inte så ofta pratar eller bli hjälpt med den mentala biten, mer än att man har rätt att ringa och fråga om det är något man undrar över. Detta är verkligen en resa som påverkar både kropp och knopp, jag skulle verkligen önska att det lades ner mer tid på att hjälp kvinnor och män att bearbeta allt genom att prata med kuratorer och psykologer som är specialister inom ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar