FET står för frozen embryo transfer, en fryspterföring helt enkelt. Man tar upp ett fryst ägg, tinar upp det och sätter tillbaka det i en naturlig menscykeln som möjligt.
Eftersom jag har problem med min ägglossning så bestämde läkaren att jag skulle få ta pergotime inför FET, en tablett som hjälper mig att få ägglossning. Sedan var det "bara" att hålla koll med ägglossningstest, den dagen jag fick ett positivt test skulle jag ringa till kliniken för att meddela detta och sex dagar senare bokas en återföring av ägg in. Sex dagar senare för att ägget ska sättas in på rätt dag då det är en blastocyst som är odlad i fem dagar...krångligt det där men ni kanske förstår?
Det enda som inte fick inträffa i mitt fall var att jag inte skulle få ett positivt test på en måndag för då skulle det innebära att vi skulle sätta tillbaka på en söndag och det gör inte vår klinik. Då får man vänta en månad till på nästa ägglossning. Vi hade tur, jag fick utslag på en torsdag och på onsdagen veckan därpå fick vi sätta tillbaka en 6-dagars blastocyst, som tillochmed hade börjat bryta sig ur sitt skal, redo för att fästa...
Så vi åkte hem återigen som ruvare, för andra gången. Nu var förhoppningarna inte lika stora men visst fanns de alltid där. Tankarna gick runt i mitt huvud, tänk om jag var en sån som aldrig ens kommer att få ett positivt graviditetstest, ska jag aldrig få veta hur det känns? Kunde inte min kropp bli gravid. Jag hade ju aldrig blivit gravid på naturlig väg, aldrig.
Ruvardagarna gick och som vanligt kände jag inte så mycket, vagiatorerna (lutinus) som man tar under tiden man ruvar ger samma symptom som vid en graviditet eller mens.... Men på ruvardag 9, på kvällen när vi var hemma hos mina svärföräldrar började jag frysa jättemycket trots att det var väldigt varmt där inne. Vi åkte hem och gjorde en brasa men jag låg fortfarande och frös under ett täcke i soffan. Tänkte inte mer på det utan gick och la mig.
Nästa dag bar det av iväg för att titta på en ny soffa. Kände på hemvägen att jag var lite öm och hade ont i bröstvårtorna, då bestämde jag mig! När jag kommer hem, då ska jag ta ett graviditetstest! Vi hade inte bestämt något innan jag och min man, testdagen var inte än på några dagar. Jag sa det till honom, att jag ville testa och det gjorde vi..... Och det dök upp ett till streck, TVÅ streck, vi var gravida! Visst var det svagt men det var där, för första gången i våra liv låg det ett positivt graviditetstest på vårt köksbord som vi satt och stirrade på medan vi åt...Vi plussade alltså på ruvardag 10 :)
Något som jag har lärt mig och insett under denna resa är att det är många hinder man ska klara av innan det ens blir ett barn, även via ivf. Här är man med vid alla steg i hela processen på ett sätt som inte ens är möjligt vid en vanligt graviditet. Det bildas en stress i ens kropp som ständigt finns där och en oro som inte går att beskriva eller göra något åt.
Kommer det att finnas ägg? Hur ser spermaprovet ut? Kommer några ägg bli befruktade? Ser min slemhinna nog bra ut för att sätta tillbaka ett ägg? Har ägget delat sig som det ska? Fick vi några ägg till frysen? Kommer ägget överleva upptiningen? Är jag gravid? Gaaaah! Mitt i allt det här ska man fungera som vanligt, helt normalt i en vardag som inte sätts på paus bara för att vi gör det eller skulle behöva det rättare sagt. När ska man återhämta sig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar