En önskan

onsdag 26 augusti 2015

Ett bittert inlägg

De föregående somrarna har jag verkligen hatat, jag har velat att tiden skulle flyga förbi så att kliniken skulle öppna och vi skulle få börja med ännu ett ivf-försök. Men den här sommaren var annorlunda. Jag ville bara stanna tiden under semestern, bara leva i nuet, njuta av att vara tillsammans med dem jag älskar, utan någon press och stress. Måste jag säga att jag är trött på det här?!

Under en och samma dag kan mina känslor pendla väldigt mycket. Ena stunden kan jag känna mig nöjd med mig själv, mitt liv, att vara utan barn. Jag kan till och med tänka att jag inte vill ha barn, jag vet inte om jag orkar. Men jag vet också att mitt psyke är så nerkört i botten så det finns ingen energi att hämta, jag tror det är därför jag känner så. 

Idag är en sån dag då jag kan gå igenom alla mina vänner och bekantas barnbilder. Jag plågar mig igenom dem för att se all lycka och kärlek i deras bilder och texter. Jag önskar att det vore jag, att jag hade den förmånen att lägga ut bilder på vårt barn och berätta allt jag skulle vilja berätta. Ibland undrar jag när det blir och OM det ens blir.....

Ibland ser jag inge glädje i något, när söndagarna kommer och min man åker, då bryter jag ihop. För när han är här, då är vi två! Då är det VI mot den dumma ofrivilliga barnlösheten som aldrig vill sluta plåga oss. Jag vet att han känner som jag gör, jag kan se i hans ögon eller ansiktsuttryck att han reagerar precis som jag när något jobbigt dyker upp. Jag vill kunna ta bort all den smärta och säga att allt kommer att bli bra, att allt kommer att lösa sig... Men vi vet ju båda att det är inget någon kan lova.

Det enda vi vill är ju att börja leva och komma ur den här jävla karusellen. Vi vill också åka på barnkalas, vi vill semestra med barnvagn och onödig mycket packning och vi vill vara som alla andra, vara en del av gemenskapen. 

måndag 24 augusti 2015

Jag vill också...

När personer planerar att skaffa barn eller syskon slås jag av hur lätt det verkar vara. Det är som att de bara kan välja när det ska ske, man måste bara bestämma sig tillsammans. Så overkligt, så fantastiskt det måste kännas, sådär pirrigt härligt.

I vår värld känns det bara så enkelt när det är så det fungerar, det är nästan som att man har glömt hur det egentligen går till. Det betyder alltså inte fyra resor till kliniken i månaden, sprutor i magen, inge äggplock, inte samma väntan, inge bråk, inga tårar, inte alla jobbiga tankar som följer med.. Inge sånt... Bara en förväntansfull tid. Åh vad jag skulle vilja att det var så för oss.

Jag vet ju själv hur det var under det första halvåret, då vi var omedvetna om vad som väntade, vi trodde ju att vi var som alla andra....

tisdag 11 augusti 2015

En bra dag

Tänk att humöret och livsglädjen kan svänga så väldigt, något som jag aldrig tidigare har varit med om tidigare i mitt liv. Men det är som hon på adoptionsbyrån säger, det här är en livskris och för mig även en identitetskris.

Vissa dagar vill jag ge upp, ge upp mitt jobb, vår kamp, ja nästan allt. Jag känner att alla fina människor runt omkring mig förtjänar bättre än att vistas med mig, som jämt är ledsen, arg, bitter eller bara är... Men idag är ingen sån dag, idag känner jag mig full av energi, kanske för att det har blivit en nystart, kanske för att jag har bestämt mig att rå om mig själv och göra det jag vill, kanske för att jag lyckades ta mig på jobb och ut och träna, då är jag mer än nöjd! Jag är glad över att jag startade bloggen och alla varma människor man stöter på tack vare den.

Jag försöker boosta mig inför hösten och alla utmaningar som väntar då, jag peppar mig själv med självförtroende, hopp och energi. Jag vägrar ge upp, jag vägrar!

söndag 9 augusti 2015

Sjukskriven eller inte

I omgångar har jag varit sjukskriven, både pga ivf:en, att vila kroppen och ge allt en chans liksom men även för att jag inte klarar av att gå på mitt jobb. Vissa brukar beskriva det som att deras jobb är deras sätt att gräva ner sig och för att slippa tänka på allt runtomkring, att de kan begrava sig i jobb för att slippa känna efter osv... För mig blir det konstigt....

Att jobba med barn får mig inte att tänka på barn mindre direkt. Jag påminns ständigt om vad vi inte har... När barn slänger sig om min hals och kallar mig för mamma eller när de sjunger så där oerhört vackert på sångsamlingarna så klumpen sätter sig i halsen på mig, jag önskar att de vore mina alltihop. Och då snurrar tankarna, kommer jag att få vara någon av alla de där föräldrarna som går på föräldramöten, på lucia, påsk eller midsommarfirande? Eller bara en sån där enkel grej som att få lämna och hämta på förskolan... Kommer jag att få uppleva det?

Med mitt jobb följer även en massa ansvar som jag känner att jag inte orkar med just nu, jag orkar inte misslyckas, inte med det här också, att inte kunna få barn är ett misslyckande i sig... Och jag är trött på att känna mig misslyckad och otillräcklig.

Efter semestern, när jag inte kände mig ett dugg utvilad utan snarare uppstressade så bestämde jag mig. Jag måste göra förändringar, jag kan inte räkna med att jag ska må bättre om jag inte gör något åt det, men visst känns det tungt... Att ta tjänstledigt från ett jobb som jag egentligen älskar. När jag utbildade mig hade jag ju inte tänkt mig livet såhär... Jag skulle jobba i något år sedan skulle jag ju vara mammaledig, det var ju så det skulle bli....

En före detta chef, en vän, en väldigt vis, varm och omtänksam person sa till mig en gång att ingen skulle tacka mig i framtiden för att jag gick till jobbet när jag mådde dåligt och det har jag tagit till mig.

Jag har också efter lite närmare efterforskning insett att fortsätta vara sjukskriven inte är ett alternativ då det kan komma att påverka våra chanser i en kommande adoption... Orättvist... Hur ska man tänka egentligen? Ta hand om sig själv för stunden och hoppas på att bli gravida på naturlig väg eller köra på, skita i sina känslor och sitt mående ifall man måste adoptera, då behöver vi ju också pengar... Cirka 250 000kr....

Sa jag att det är svårt att koppla av ibland?

fredag 7 augusti 2015

Fet 3

Den här frysåterföringen gick relativt smidigt, fick ta gonal-f (en spruta) istället för pergotime för att hjälpa ägglossningen på traven och ingen ovitrelle behövdes för jag ägglossat av mig själv! Jag hade lovat mig själv att inte tjuvtesta eller googla under ruvarperioden, jag minns att jag sa det till min syster och till sköterskan som var med mig inne i rummet.

Inför denna ruvning fick jag akupunktur på kliniken, LEI (då de går in och rispar i livmodern månaden innan återföring), intralipid-dropp (för att sänka immunförsvaret), jag fick även prednisolontabletter som jag åt hemma och trombyl (blodförtunnande) Vid ett positivt graviditetstest skulle jag börja med fragminsprutor. Lutinus tog jag också såklart för att stödja slemhinnan!

Jag tror jag kunde hålla mig typ tre dagar, sedan bröt jag ihop, började googla och tjuvtesta till och med. Redan på ruvardag tre kunde jag skymta ett svagt svagt plus... Vilket var helt möjligt eftersom en blatocyst fäster samma dag eller dagen efter man har satt tillbaka det och börjar då redan producera hcg-hormon (graviditetshormon som gör att man kan plussa på ett gravtest)

Jag fortsatte testa och vi fick se test som blev starkare och starkare för var dag som gick... Givetvis var vi glada men samtidigt rädda, alldeles för tidigt att ta ut något i förskott tyckte vi... Kunde det gå vägen denna gång?

Efter ett tag märkte jag att testen stannade av, de blev inte starkare som de ska bli i detta skede av en graviditet. Hade jag varit i vecka 6,7 eller 8 hade jag sagt något annat men mellan vecka 4-5 ska testen inte stanna av och framförallt inte bli svagare, så är det bara. Jag blev ledsen såklart, började anklaga mig själv fastän jag inte borde... Hade jag stressat upp mig för mycket, gjort något olämpligt?    Det fanns inget jag kunde göra åt saken, missfall nummer två var ett faktum...

Jag vet att jag innan insättningen hade räknat ut att det mycket möjligt kunde vara så att vi fick vara gravida eller inte gravida under helgen då det var beräknat att vi skulle ha fått vårt första barn.... Vi fick missfall istället, det hade jag inte riktigt räknat med, samma jävla helg, vad är oddsen för det? Det är nu man tänker "vad har vi gjort för att förtjäna detta?" Varför gnugga in det liiiiite till i vårt ansikte, varför? Missfallet kunde väl ha skett innan och eller efter, men nej. Det är lika bra att bunta ihop alla känslor i en och samma helg. Det här var i juni 2015....

När jag såg alla höggravida magar som också var beräknade till slutet av maj och juni i år visste jag att det där kunde ha varit jag... Jag skulle ha fått varit med i er mammagrupp, jag skulle ha fått varit där, delaktig... Inte utanför....inte barnlös...

Fet 2

Nu hade det hunnit bli februari, vi hade alltså varit patienter hos kliniken i ett år nu. Jag hade stora förhoppningar på detta frysförsök eftersom jag blev gravid på det förra! Denna gång fick jag dock ta en ovitrelle eftersom min kropp tog lång tid på sig att ägglossa och man ville inte riskera att få utslag på en söndag så att allt blev uppskjutet en månad till. Denna gång fick jag (min man kunde inte vara med) se en video på vårt ägg när det utvecklades, det var stort!

Tog inget dropp denna gång utan vi bestämde oss för att bara ta prednisolon som jag gjorde den gången jag blev gravid, fick dock fragmin-sprutor som jag skulle ta varje kväll under ruvarperioden och lutinus då såklart.

Detta frysförsök gick också åt skogen, återigen ett negativt gravidtetstest! Men vi hade ju ett ägg kvar i frysen men det fick vi vänta med till i maj pga en massa krångel.

Ivf-försök 3 (2)

2 månader efter missfallet körde vi igång med en till runda, denna gången korta protokollet då synarelan fick mig att må skit. Nu var det bara sprutor som gällde. Allt gick bra, körde med samma dos menopur och fick ut sex ägg denna gång och fyra blev befruktade. Jag fick tillbaka ett ägg och två fick vi till frysen, det kändes skönt! Vid insättning fick jag intralipid-dropp som ska sänka immunförsvaret i kroppen och även tabletterna prednisolon som också har den effekten, de skulle jag fortsätta ta hemma tillsammans med lutinus vaginaltabletter.


Tyvärr gick det inte så bra denna gång, inget positivt graviditetstest på testdagen! Nu tog vi jullov, i sorg.

torsdag 6 augusti 2015

Mina känslor efter ett missfall

Ett missfall... Hur går man vidare? Trots att det bara hade gått några veckor så hade vi hunnit se fram emot det så mycket, vi visste ungefär när han/hon skulle komma till oss, vad skulle vi köpa för vagn, namn osv, men vi var även försiktiga att prata om det högt. Jag kan bara prata för mig själv men jag har nog aldrig varit med om något värre och jag tror det var den där känslan av tomhet och saknad i mig som var värst.

Jag minns att jag tänkte varje gång jag gjorde något "att sist jag gjorde det här var jag gravid." Sist jag satt vid mina svärföräldrars köksbord var jag gravid, sist vi handlade på ica trodde jag och min man att vi skulle bli föräldrar. Sist jag kollade mig i spegeln inbillade och drömde jag mig bort hur jag skulle se ut med en stor mage, för det fanns ju faktiskt en liten där inne... Men inte längre. Jag hade till och med börjat ta magbilder, en gång i veckan och jag hade laddat ner den där efterlängtade lila gravid-appen.... Så dum jag kände mig.... Varför gjorde jag allt det där, på så kort tid? Varför?!

Nu behövde jag inte bry mig om vad jag skulle säga när det vankades fest och jag inte kunde dricka alkohol, jag kunde äta vad jag ville, anstränga mig hur mycket jag ville... För jag var inte gravid längre.... Jag saknade allt jag inte fick eller inte borde göra...

På en natt kunde allt ryckas ifrån oss och försvinna så fort och det fanns inget jag/vi kunde gör åt det... Den känslan....

Vänta barn och inte ett missfall

Vi var gravida, nu skulle det gå bra! Jag minns att vi hela tiden försökte prata som att vi väntade ett barn och inte ett missfall. Vi hade ju aldrig ens blivit gravida förut, det var nog där vårt problem låg...försökte vi intala oss. För det var ju inte så att vi hade blivit gravida förut och fått en massa missfall.....

På testdagen ringde jag till kliniken och berättade om vårt glädjebesked, åh vad det kändes bra, äntligen var det vår tur... Sköterskan bad mig fortsätta några dagar till med lutinus men sluta med min immundämpande medicin predisolon. Vi bokade även in vårt första ultraljud som skulle ske i vecka 8, då skulle man kunna man barnets hjärtslag.

Dagarna gick och jag kände mig hyfsat gravid, öm i brösten, trött, varm/frusen och växtvärk i livmodern, men inte så mycket mer än det.... Jag försökte hålla igång med promenader, nu skulle jag bli en hälsosam gravid mamma.

Jag minns att jag en dag på jobbet fick lov att sätta mig ner, växtvärken i magen kändes inte som den brukade, utan nu kändes det mer som hugg, ilningar och mer smärtsamt... Jag tänkte inte mer på det utan jobbade på och trodde att det var såhär det skulle kännas att vara gravid. När jag var på toaletten skymtade jag lite blod, men inte alls mycket, och jag hade läst att det var vanligt när livmodern växte. Mot kvällen tilltog smärtan i magen och mer blod kom, jag insåg nu att ett missfall hade skett eller var på ingång. Min man var inte hemma och jag låg bara och grät i sängen. Jag samsade honom och han ringde upp och jag sa att det var kört, jag tyckte så synd om honom som inte kunde göra något, bara ta emot det hemska samtalet som ingen av oss önskade.

Jag åkte hem till mina föräldrar och smärtan blev ännu värre, nu var det på riktigt, nu hade jag fått ett missfall. Jag tryckte i mig värktabletter och mamma satt bredvid min tills jag lyckades somna. På morgonen var smärtan borta men jag fick det bekräftat när jag gick på toa, det var ett missfall. Varför, varför, varför vi? Vi som skulle på ultraljud veckan därpå, missfallet skedde alltså i vecka 7.

onsdag 5 augusti 2015

Att våga prata öppet och erkänna sina känslor

Ju längre vi kom in i vår resa desto mer förstod jag att det här kommer inte bli lätt. Jag eller vi var nog inte beredd på alla misslyckanden, det fanns ju inget fel på oss? Vi var unga och hade alla förutsättningar, varför gick det inte? Jag har flera gånger funderat, hade det varit bättre att fått en diagnos direkt, som visar på varför vi inte kan få barn. Då kan man bearbeta det, acceptera och gå vidare. Nu blev det liksom en massa blandade känslor... Man får hela tiden gissa sig fram varför det inte går... Den värsta kommentaren men som jag själv har tänkt tyst i mitt huvud flera gånger är att jag och min man inte passar ihop helt enkelt, det gör ont i mig att höra och det låter så... Fel.

Jag har flera gånger varit i kontakt med en kurator som är kopplad till kvinnokliniken som finns på vår närmaste ort. Hon är jättebra verkligen. Det är så skönt att få proffesionell hjälp, någon som förklarar och övertygar dig om att det du tänker är ingenting konstigt, du har rätt att tänka och tycka som du vill, det är dina känslor ingen annans. Man vinner aldrig på att förneka sina känslor, det bästa är att prata om dem och det har jag gjort sedan jag började gå hos henne.

Jag minns att vi pratade om mina vänner, hur jag såg på den biten. Jag minns att jag tyckte att jag inte hade så många kvar men att jag var tydlig med att det inte var deras fel utan att det var jag/ vi som hade stängt dem ute eller valt bort dem för att det var för jobbigt... Speciellt de med barn. Jag vet att det låter själviskt och hemskt men det var en överlevnadsstrategi, jag kunde inte plåga mig själv och utsätta mig för det när allt annat också kändes förfärligt, då hade jag gått under. Och med det menar jag inte att personerna ifråga är hemska (som det kanske låter) utan det handlar om avundsjuka helt enkelt, ren och skär avundsjuka. Jag kan inte beskriva det bättre än så. Jag tror bara den som har varit där kan förstå. Jag drog mig för att träffa andra vänner också, utan barn, jag ville bara vara hemma, inte handla, inte gå ut på offentliga ställen, rädd för att träffa på någon ifall de skulle fråga hur jag mådde... Ja ni förstår. Jag har aldrig valt att känna det jag känner och kunde jag så skulle jag få mina dumma känslor att försvinna, direkt. Så mycket enklare den här resan hade varit då, om vi hade kunnat umgås med dem vi tycker om....

Mina vänner är de bästa man kan ha och då menar jag alla mina vänner, jag skulle inte vilja byta ut en enda en och jag kommer alltid vara evigt tacksam för allt de har gjort för mig/oss. Ett litet sms, en fråga om hur vi mår eller hur det går för oss, en kram eller en klapp på axeln kan räcka långt. Tack för det!

Jag tycker det är synd att klinikerna bara fokuserar på den kroppsliga biten i en ivf-process. Jag upplever att man inte så ofta pratar eller bli hjälpt med den mentala biten, mer än att man har rätt att ringa och fråga om det är något man undrar över. Detta är verkligen en resa som påverkar både kropp och knopp, jag skulle verkligen önska att det lades ner mer tid på att hjälp kvinnor och män att bearbeta allt genom att prata med kuratorer och psykologer som är specialister inom ämnet.

FET 1

FET står för frozen embryo transfer, en fryspterföring helt enkelt. Man tar upp ett fryst ägg, tinar upp det och sätter tillbaka det i en naturlig menscykeln som möjligt.

Eftersom jag har problem med min ägglossning så bestämde läkaren att jag skulle få ta pergotime inför FET, en tablett som hjälper mig att få ägglossning. Sedan var det "bara" att hålla koll med ägglossningstest, den dagen jag fick ett positivt test skulle jag ringa till kliniken för att meddela detta och sex dagar senare bokas en återföring av ägg in. Sex dagar senare för att ägget ska sättas in på rätt dag då det är en blastocyst som är odlad i fem dagar...krångligt det där men ni kanske förstår?

 Det enda som inte fick inträffa i mitt fall var att jag inte skulle få ett positivt test på en måndag för då skulle det innebära att vi skulle sätta tillbaka på en söndag och det gör inte vår klinik. Då får man vänta en månad till på nästa ägglossning. Vi hade tur, jag fick utslag på en torsdag och på onsdagen veckan därpå fick vi sätta tillbaka en 6-dagars blastocyst, som tillochmed hade börjat bryta sig ur sitt skal, redo för att fästa...

Så vi åkte hem återigen som ruvare, för andra gången. Nu var förhoppningarna inte lika stora men visst fanns de alltid där. Tankarna gick runt i mitt huvud, tänk om jag var en sån som aldrig ens kommer att få ett positivt graviditetstest, ska jag aldrig få veta hur det känns? Kunde inte min kropp bli gravid. Jag hade ju aldrig blivit gravid på naturlig väg, aldrig.

Ruvardagarna gick och som vanligt kände jag inte så mycket, vagiatorerna (lutinus) som man tar under tiden man ruvar ger samma symptom som vid en graviditet eller mens.... Men på ruvardag 9,  på kvällen när vi var hemma hos mina svärföräldrar började jag frysa jättemycket trots att det var väldigt varmt där inne. Vi åkte hem och gjorde en brasa men jag låg fortfarande och frös under ett täcke i soffan. Tänkte inte mer på det utan gick och la mig.

Nästa dag bar det av iväg för att titta på en ny soffa. Kände på hemvägen att jag var lite öm och hade ont i bröstvårtorna, då bestämde jag mig! När jag kommer hem, då ska jag ta ett graviditetstest! Vi hade inte bestämt något innan jag och min man, testdagen var inte än på några dagar. Jag sa det till honom, att jag ville testa och det gjorde vi..... Och det dök upp ett till streck, TVÅ streck, vi var gravida! Visst var det svagt men det var där, för första gången i våra liv låg det ett positivt graviditetstest på vårt köksbord som vi satt och stirrade på medan vi åt...Vi plussade alltså på ruvardag 10 :)

Något som jag har lärt mig och insett under denna resa är att det är många hinder man ska klara av innan det ens blir ett barn, även via ivf. Här är man med vid alla steg i hela processen på ett sätt som inte ens är möjligt vid en vanligt graviditet. Det bildas en stress i ens kropp som ständigt finns där och en oro som inte går att beskriva eller göra något åt.

Kommer det att finnas ägg? Hur ser spermaprovet ut? Kommer några ägg bli befruktade? Ser min slemhinna nog bra ut för att sätta tillbaka ett ägg? Har ägget delat sig som det ska? Fick vi några ägg till frysen? Kommer ägget överleva upptiningen? Är jag gravid? Gaaaah! Mitt i allt det här ska man fungera som vanligt, helt normalt i en vardag som inte sätts på paus bara för att vi gör det eller skulle behöva det rättare sagt. När ska man återhämta sig?

Vad räknas som ett ivf-försök?

Jag ska försöka förklara så bra och enkelt jag kan.

Ett ivf-försök är när du gör en hormonbehandling, äggplock och sedan sätter tillbaka ett ägg.  Har du tur så får du ägg till frysen, de äggen räknas till det försöket när de plockades ut, det räknas alltså inte som ett nytt ivf-försök för att du sätter tillbaka ett fryst ägg.

Du kan alltså ha tur att och få flera ägg till frysen, jag har läst om dem som har fått mellan 5-10 ägg till frysen, vilket innebär att de personerna/paren har jättemånga chanser på sig innan de behöver gå över till ett nytt ivf-försök. Sen finns de dom som aldrig får ägg till frysen utan bara får ett att sätta tillbaka varje gång, vilket innebär att de "bara" får sätta tillbaka tre och sen får de börja köpa nya försök om man är villig att göra det.

Ivf-försök 2 (1)

Nu behöver jag inte dra igenom allt med blodprov och dagar hit och dit, nu vet ni hur det går till.

Jag startade som sagt denna gång med 150 enheter menopur och höll den dosen hela vägen. Denna gång plockades de ut sju ägg. Jag och min man brukar gissa innan varje äggklock för att se vem som kommer närmast. Jag gissade på två som förra gången och ni kan ju gissa vad han gissade på... sju. Just denna gång var jag glad att han hade rätt, han är optimisten som bär upp mig i all min negativitet och rädsla. Tack för det!

Då var det bara att åka hem och se om det blev några ägg befruktade denna gång. Nu hade läkar-teamet bestämt att de skulle göra icsi på våra ägg, en metod där de injicerar spermien in i ägget med tanke på vad som hände förra gången.

Återigen väntade en lång kväll/natt/morgon, denna gång gissade vi även hur många som skulle bli befruktade. Jag, pessimisten, gissade på ett ägg och min man gissade på fyra. En sköterska ringde och gratulerade oss till FYRA befruktade ägg!!! Hädanefter skulle jag lyssna på min man.... Hon berättade även att de hade valt att långtidsodla våra ägg eftersom vi fick ganska många befruktade och för att vi var unga.

Genom att långtidsodla dem till blastocyster kan man se vilken/vilka som har störst chans att leda till en graviditet, de sållar bort kan man säga. En blastocyst odlas i fem dagar, så vi åkte tillbaka till Falun och satte tillbaka en perfekt blastocyst fem dagar efter äggplocket.

Yes, äntligen ruvare, nu var vi gravida tills motsatsen hade bevisats. Återigen lämnade jag Falun lycklig och tacksam, nu skulle jag bara njuta.... I typ två dagar... Nu började den olidliga väntan, ruvarperioden. En period då man bara känner efter och googlar, usch den är hemsk! Efter två veckor visade graviditetstestet som kliniken skickat med ett minus, ett stort fett minus. Något som jag hade väntat mig, jag bara kände det på mig. Nu var det majmånad och vi hann inte göra ett till försök innan sommaren. Nästa försök skulle bli ett frysförsök eftersom vi hade lyckats fått ett ägg till frysen. Men det fick vi vackert vänta med till hösten därpå, förbannade väntan!

Ivf-försök 1 (0)

De 21 dagarna med synarela var hemska, jag grät för ingenting, var arg och sur på min man och svettades som en tok. Tre veckor kändes som en livstid! Runt dag 21 skickades ett blodprov till kliniken och utifrån det bestämde de att jag var nedreglerad och klar, dags att börja med sprutor, jippi!

Jag fick menopur, en spruta som jag fick blanda och dra upp den mängd jag skulle ha alldeles själv. Sprutan skulle tas vid samma tid varje kväll. Om jag inte minns helt fel började jag med 112,5 enheter i några dagar och efter cirka en vecka åkte vi dit för ultraljud för att se om det hade bildats några äggblåsor. Det var inte så många som vi hade hoppats på och jag fick öka dosen till 150 enheter menopur. Läkaren bestämde datum och tid för äggplock, jag fortsatte ta sprutor några dagar till för att sedan avsluta med en ägglossningsspruta som heter ovitrelle.

Äggplocket gick inte heller så bra som vi önskade, endast två ägg hittades i alla äggblåsor som de "tömde", men sköterskan tröstade oss med att det bara behövs ett guldägg för att det ska bli ett barn. Så vi åkte hem och försökte hålla oss positiva (något som inte är min starka sida) till nästa dag.

Eftersom min mans prov såg bra ut så fick spermien en chans att befrukta ägget på egen hand. Kliniken hör av sig dagen efteråt, på förmiddagen, för att berätta om några ägg har blivit befruktade. Det blev en låååång väntan innan det dolda numret dök upp på min telefondisplay. Jag ville veta men samtidigt inte, allt kunde rasera så fort..... Vilket det gjorde tyvärr... Inget av de två äggen blev befruktade. Faan! Allt vi hade gått igenom, för ingenting, vi fick inte ens sätta tillbaka ett ägg. Sköterskan frågade om vi ville ta en paus eller köra på direkt eftersom detta var möjligt. Vi ville köra på, så jag fick börja om.... Tre veckor med synarela....

Det enda positiva med detta försök var att de konstaterades att jag hade en för låg dos med menopur från start, jag skulle ha startat med 150 enheter direkt. Och som tur var kom inte det här att räknas som ett ivf-försök då vi inte hade fått sätta tillbaka något ägg, puh!

Första mötet med ivf-kliniken

Att komma till  kliniken var spännande, nu skulle det ske, nu skulle resan mot ett efterlängtat barn verkligen ta sin början! Jag kommer ihåg att vi var där långt innan vi skulle och väntade nervöst nere på parkeringen. När vi kom in i lokalerna kände jag ett oerhört lugn, äntligen var vi här, hos människor som förstod oss och som skulle hjälpa oss så mycket det bara gick.

Vi gjorde inte så mycket mer än att ha ett vanligt möte men det kändes ändå så stort! Vi förklarade vår bakgrund och de förklarade för oss hur det skulle gå till och varför de gjorde vissa saker. Vi fick även ställa frågor. Med på mötet satt en läkare, en sköterska och en embryolog (som jobbar i labbet) 

Efter mötet gjorde de en gynundersökning och utifrån hur jag låg i min menscykel konstaterade läkaren att jag kunde börja med nässpray redan samma kväll om vi ville (öh ja!!) 21 dagar med synarela nässpray som skulle nedreglera eller nollställa kroppen och sätta den i ett tillfälligt klimakterium väntade för att sedan börja på menopur (sprutor) som ska få min kropp att producera fler ägg än normalt. 

När vi åkte därifrån kände jag mig lycklig, hörd och förväntansfull.

Utredningen

Jag ska försöka att förklara lite kortfattat hur vår bakgrund ser ut.

Som ni alla vet så måste man försöka få barn aktivt i ett år, innan man har rätt att söka hjälp. När ett år hade gått och ingenting hade hänt sökte vi oss till närmaste kvinnoklinik som hjälpte oss att starta en utredning. Jag och min man lämnade en massa blodprover, jag gjorde en grundlig gynundersökning med ultraljud för att säkerställa att allt såg bra ut, vilket det också gjorde. Min mans spermaprov såg också bra ut!

Det som återstod var en äggledarspolning, något som jag hade hört och läst kunde vara väldigt smärtsam. Om jag inte minns fel så fick jag tid för spolningen i maj någongång. Jag åkte dit och hade min storasyster med mig (som har varit guld värd under denna resa), ropades in i undersökningsrummet, hoppade upp i gynstolen och väntade på att det skulle ske, spolningen.

För er som inte vet vad det är så är det precis som det låter, man för in en liten slang för att spola rent och se efter om det är passage i äggledarna (där ägg och spermie ska mötas).

Tyvärr kom inte jag så långt just i denna undersökning då min livmodertapp var för trång eller av någon anledning krampade och de kunde inte komma in. Läkaren skickade hem mig med en vaginaltablett som jag skulle ta nästa morgon för att sedan komma tillbaka och testa igen. Tabletten är till för att få livmodertappen att öppna upp sig, kan även användas vid skrapningar och förlossningar. Vi testade igen men utan framgång, fortfarande svårt att ta sig in och läkaren frågade om de kunde lägga en lokalbedövning för att ta i lite mer, något som jag givetvis gick med på! Men det gick fortfarande inte och läkaren gav upp, hon ville inte heller utsätta mig för mer utan föreslog en nedsövd spolning.

Jag fick vänta på en tid och jag tror vi hamna in i september/oktober innan den nedsövda spolningen ägde rum. Fy fan vilken jobbig väntan! Den gick dock bra och allt såg bra ut. Läkaren som gjorde spolningen skickade hem oss och tyckte vi skulle prova i tre månader till, vi var ju faktiskt unga, som hon uttryckte sig. Jag blev besviken då den tidigare läkaren hade sagt att en remiss skulle skickas till ivf-kliniken oavsett hur spolningen gick, vi hade försökt nog länge utan resultat. Vi lyssnade på den nya läkaren , gav det två månader sen bröt jag ihop innan jul. Jag ringde till vår gamla läkare och sa att vi ville ha en remiss vilket vi också fick. 18 februari fick vi vårt "inskolningsmöte" med ivf-kliniken i Falun. Det tog alltså ett år och en månad från det att vi startade utredningen till det att vi fick komma till ivf-kliniken i Falun.

Varför?

Det här kommer att vara ett ställe för mig att ventilera. Jag kommer även beskriva lite kort om vår bakgrund, hur det har sett ut och hur det har gått. Det är också ett sätt att nå ut till familj och vänner, att på något sätt skapa en förståelse och ge en inblick i hur det är att vara i vår situation, att vara ofrivilligt barnlös.