Ett bittert inlägg

De föregående somrarna har jag verkligen hatat, jag har velat att tiden skulle flyga förbi så att kliniken skulle öppna och vi skulle få börja med ännu ett ivf-försök. Men den här sommaren var annorlunda. Jag ville bara stanna tiden under semestern, bara leva i nuet, njuta av att vara tillsammans med dem jag älskar, utan någon press och stress. Måste jag säga att jag är trött på det här?!

Under en och samma dag kan mina känslor pendla väldigt mycket. Ena stunden kan jag känna mig nöjd med mig själv, mitt liv, att vara utan barn. Jag kan till och med tänka att jag inte vill ha barn, jag vet inte om jag orkar. Men jag vet också att mitt psyke är så nerkört i botten så det finns ingen energi att hämta, jag tror det är därför jag känner så. 

Idag är en sån dag då jag kan gå igenom alla mina vänner och bekantas barnbilder. Jag plågar mig igenom dem för att se all lycka och kärlek i deras bilder och texter. Jag önskar att det vore jag, att jag hade den förmånen att lägga ut bilder på vårt barn och berätta allt jag skulle vilja berätta. Ibland undrar jag när det blir och OM det ens blir.....

Ibland ser jag inge glädje i något, när söndagarna kommer och min man åker, då bryter jag ihop. För när han är här, då är vi två! Då är det VI mot den dumma ofrivilliga barnlösheten som aldrig vill sluta plåga oss. Jag vet att han känner som jag gör, jag kan se i hans ögon eller ansiktsuttryck att han reagerar precis som jag när något jobbigt dyker upp. Jag vill kunna ta bort all den smärta och säga att allt kommer att bli bra, att allt kommer att lösa sig... Men vi vet ju båda att det är inget någon kan lova.

Det enda vi vill är ju att börja leva och komma ur den här jävla karusellen. Vi vill också åka på barnkalas, vi vill semestra med barnvagn och onödig mycket packning och vi vill vara som alla andra, vara en del av gemenskapen.