Sjukskriven eller inte

I omgångar har jag varit sjukskriven, både pga ivf:en, att vila kroppen och ge allt en chans liksom men även för att jag inte klarar av att gå på mitt jobb. Vissa brukar beskriva det som att deras jobb är deras sätt att gräva ner sig och för att slippa tänka på allt runtomkring, att de kan begrava sig i jobb för att slippa känna efter osv... För mig blir det konstigt....

Att jobba med barn får mig inte att tänka på barn mindre direkt. Jag påminns ständigt om vad vi inte har... När barn slänger sig om min hals och kallar mig för mamma eller när de sjunger så där oerhört vackert på sångsamlingarna så klumpen sätter sig i halsen på mig, jag önskar att de vore mina alltihop. Och då snurrar tankarna, kommer jag att få vara någon av alla de där föräldrarna som går på föräldramöten, på lucia, påsk eller midsommarfirande? Eller bara en sån där enkel grej som att få lämna och hämta på förskolan... Kommer jag att få uppleva det?

Med mitt jobb följer även en massa ansvar som jag känner att jag inte orkar med just nu, jag orkar inte misslyckas, inte med det här också, att inte kunna få barn är ett misslyckande i sig... Och jag är trött på att känna mig misslyckad och otillräcklig.

Efter semestern, när jag inte kände mig ett dugg utvilad utan snarare uppstressade så bestämde jag mig. Jag måste göra förändringar, jag kan inte räkna med att jag ska må bättre om jag inte gör något åt det, men visst känns det tungt... Att ta tjänstledigt från ett jobb som jag egentligen älskar. När jag utbildade mig hade jag ju inte tänkt mig livet såhär... Jag skulle jobba i något år sedan skulle jag ju vara mammaledig, det var ju så det skulle bli....

En före detta chef, en vän, en väldigt vis, varm och omtänksam person sa till mig en gång att ingen skulle tacka mig i framtiden för att jag gick till jobbet när jag mådde dåligt och det har jag tagit till mig.

Jag har också efter lite närmare efterforskning insett att fortsätta vara sjukskriven inte är ett alternativ då det kan komma att påverka våra chanser i en kommande adoption... Orättvist... Hur ska man tänka egentligen? Ta hand om sig själv för stunden och hoppas på att bli gravida på naturlig väg eller köra på, skita i sina känslor och sitt mående ifall man måste adoptera, då behöver vi ju också pengar... Cirka 250 000kr....

Sa jag att det är svårt att koppla av ibland?