Ett bittert inlägg

De föregående somrarna har jag verkligen hatat, jag har velat att tiden skulle flyga förbi så att kliniken skulle öppna och vi skulle få börja med ännu ett ivf-försök. Men den här sommaren var annorlunda. Jag ville bara stanna tiden under semestern, bara leva i nuet, njuta av att vara tillsammans med dem jag älskar, utan någon press och stress. Måste jag säga att jag är trött på det här?!

Under en och samma dag kan mina känslor pendla väldigt mycket. Ena stunden kan jag känna mig nöjd med mig själv, mitt liv, att vara utan barn. Jag kan till och med tänka att jag inte vill ha barn, jag vet inte om jag orkar. Men jag vet också att mitt psyke är så nerkört i botten så det finns ingen energi att hämta, jag tror det är därför jag känner så. 

Idag är en sån dag då jag kan gå igenom alla mina vänner och bekantas barnbilder. Jag plågar mig igenom dem för att se all lycka och kärlek i deras bilder och texter. Jag önskar att det vore jag, att jag hade den förmånen att lägga ut bilder på vårt barn och berätta allt jag skulle vilja berätta. Ibland undrar jag när det blir och OM det ens blir.....

Ibland ser jag inge glädje i något, när söndagarna kommer och min man åker, då bryter jag ihop. För när han är här, då är vi två! Då är det VI mot den dumma ofrivilliga barnlösheten som aldrig vill sluta plåga oss. Jag vet att han känner som jag gör, jag kan se i hans ögon eller ansiktsuttryck att han reagerar precis som jag när något jobbigt dyker upp. Jag vill kunna ta bort all den smärta och säga att allt kommer att bli bra, att allt kommer att lösa sig... Men vi vet ju båda att det är inget någon kan lova.

Det enda vi vill är ju att börja leva och komma ur den här jävla karusellen. Vi vill också åka på barnkalas, vi vill semestra med barnvagn och onödig mycket packning och vi vill vara som alla andra, vara en del av gemenskapen. 

Jag vill också...

När personer planerar att skaffa barn eller syskon slås jag av hur lätt det verkar vara. Det är som att de bara kan välja när det ska ske, man måste bara bestämma sig tillsammans. Så overkligt, så fantastiskt det måste kännas, sådär pirrigt härligt.

I vår värld känns det bara så enkelt när det är så det fungerar, det är nästan som att man har glömt hur det egentligen går till. Det betyder alltså inte fyra resor till kliniken i månaden, sprutor i magen, inge äggplock, inte samma väntan, inge bråk, inga tårar, inte alla jobbiga tankar som följer med.. Inge sånt... Bara en förväntansfull tid. Åh vad jag skulle vilja att det var så för oss.

Jag vet ju själv hur det var under det första halvåret, då vi var omedvetna om vad som väntade, vi trodde ju att vi var som alla andra....

En bra dag

Tänk att humöret och livsglädjen kan svänga så väldigt, något som jag aldrig tidigare har varit med om tidigare i mitt liv. Men det är som hon på adoptionsbyrån säger, det här är en livskris och för mig även en identitetskris.

Vissa dagar vill jag ge upp, ge upp mitt jobb, vår kamp, ja nästan allt. Jag känner att alla fina människor runt omkring mig förtjänar bättre än att vistas med mig, som jämt är ledsen, arg, bitter eller bara är... Men idag är ingen sån dag, idag känner jag mig full av energi, kanske för att det har blivit en nystart, kanske för att jag har bestämt mig att rå om mig själv och göra det jag vill, kanske för att jag lyckades ta mig på jobb och ut och träna, då är jag mer än nöjd! Jag är glad över att jag startade bloggen och alla varma människor man stöter på tack vare den.

Jag försöker boosta mig inför hösten och alla utmaningar som väntar då, jag peppar mig själv med självförtroende, hopp och energi. Jag vägrar ge upp, jag vägrar!

Sjukskriven eller inte

I omgångar har jag varit sjukskriven, både pga ivf:en, att vila kroppen och ge allt en chans liksom men även för att jag inte klarar av att gå på mitt jobb. Vissa brukar beskriva det som att deras jobb är deras sätt att gräva ner sig och för att slippa tänka på allt runtomkring, att de kan begrava sig i jobb för att slippa känna efter osv... För mig blir det konstigt....

Att jobba med barn får mig inte att tänka på barn mindre direkt. Jag påminns ständigt om vad vi inte har... När barn slänger sig om min hals och kallar mig för mamma eller när de sjunger så där oerhört vackert på sångsamlingarna så klumpen sätter sig i halsen på mig, jag önskar att de vore mina alltihop. Och då snurrar tankarna, kommer jag att få vara någon av alla de där föräldrarna som går på föräldramöten, på lucia, påsk eller midsommarfirande? Eller bara en sån där enkel grej som att få lämna och hämta på förskolan... Kommer jag att få uppleva det?

Med mitt jobb följer även en massa ansvar som jag känner att jag inte orkar med just nu, jag orkar inte misslyckas, inte med det här också, att inte kunna få barn är ett misslyckande i sig... Och jag är trött på att känna mig misslyckad och otillräcklig.

Efter semestern, när jag inte kände mig ett dugg utvilad utan snarare uppstressade så bestämde jag mig. Jag måste göra förändringar, jag kan inte räkna med att jag ska må bättre om jag inte gör något åt det, men visst känns det tungt... Att ta tjänstledigt från ett jobb som jag egentligen älskar. När jag utbildade mig hade jag ju inte tänkt mig livet såhär... Jag skulle jobba i något år sedan skulle jag ju vara mammaledig, det var ju så det skulle bli....

En före detta chef, en vän, en väldigt vis, varm och omtänksam person sa till mig en gång att ingen skulle tacka mig i framtiden för att jag gick till jobbet när jag mådde dåligt och det har jag tagit till mig.

Jag har också efter lite närmare efterforskning insett att fortsätta vara sjukskriven inte är ett alternativ då det kan komma att påverka våra chanser i en kommande adoption... Orättvist... Hur ska man tänka egentligen? Ta hand om sig själv för stunden och hoppas på att bli gravida på naturlig väg eller köra på, skita i sina känslor och sitt mående ifall man måste adoptera, då behöver vi ju också pengar... Cirka 250 000kr....

Sa jag att det är svårt att koppla av ibland?

Fet 3

Den här frysåterföringen gick relativt smidigt, fick ta gonal-f (en spruta) istället för pergotime för att hjälpa ägglossningen på traven och ingen ovitrelle behövdes för jag ägglossat av mig själv! Jag hade lovat mig själv att inte tjuvtesta eller googla under ruvarperioden, jag minns att jag sa det till min syster och till sköterskan som var med mig inne i rummet.

Inför denna ruvning fick jag akupunktur på kliniken, LEI (då de går in och rispar i livmodern månaden innan återföring), intralipid-dropp (för att sänka immunförsvaret), jag fick även prednisolontabletter som jag åt hemma och trombyl (blodförtunnande) Vid ett positivt graviditetstest skulle jag börja med fragminsprutor. Lutinus tog jag också såklart för att stödja slemhinnan!

Jag tror jag kunde hålla mig typ tre dagar, sedan bröt jag ihop, började googla och tjuvtesta till och med. Redan på ruvardag tre kunde jag skymta ett svagt svagt plus... Vilket var helt möjligt eftersom en blatocyst fäster samma dag eller dagen efter man har satt tillbaka det och börjar då redan producera hcg-hormon (graviditetshormon som gör att man kan plussa på ett gravtest)

Jag fortsatte testa och vi fick se test som blev starkare och starkare för var dag som gick... Givetvis var vi glada men samtidigt rädda, alldeles för tidigt att ta ut något i förskott tyckte vi... Kunde det gå vägen denna gång?

Efter ett tag märkte jag att testen stannade av, de blev inte starkare som de ska bli i detta skede av en graviditet. Hade jag varit i vecka 6,7 eller 8 hade jag sagt något annat men mellan vecka 4-5 ska testen inte stanna av och framförallt inte bli svagare, så är det bara. Jag blev ledsen såklart, började anklaga mig själv fastän jag inte borde... Hade jag stressat upp mig för mycket, gjort något olämpligt?    Det fanns inget jag kunde göra åt saken, missfall nummer två var ett faktum...

Jag vet att jag innan insättningen hade räknat ut att det mycket möjligt kunde vara så att vi fick vara gravida eller inte gravida under helgen då det var beräknat att vi skulle ha fått vårt första barn.... Vi fick missfall istället, det hade jag inte riktigt räknat med, samma jävla helg, vad är oddsen för det? Det är nu man tänker "vad har vi gjort för att förtjäna detta?" Varför gnugga in det liiiiite till i vårt ansikte, varför? Missfallet kunde väl ha skett innan och eller efter, men nej. Det är lika bra att bunta ihop alla känslor i en och samma helg. Det här var i juni 2015....

När jag såg alla höggravida magar som också var beräknade till slutet av maj och juni i år visste jag att det där kunde ha varit jag... Jag skulle ha fått varit med i er mammagrupp, jag skulle ha fått varit där, delaktig... Inte utanför....inte barnlös...

Fet 2

Nu hade det hunnit bli februari, vi hade alltså varit patienter hos kliniken i ett år nu. Jag hade stora förhoppningar på detta frysförsök eftersom jag blev gravid på det förra! Denna gång fick jag dock ta en ovitrelle eftersom min kropp tog lång tid på sig att ägglossa och man ville inte riskera att få utslag på en söndag så att allt blev uppskjutet en månad till. Denna gång fick jag (min man kunde inte vara med) se en video på vårt ägg när det utvecklades, det var stort!

Tog inget dropp denna gång utan vi bestämde oss för att bara ta prednisolon som jag gjorde den gången jag blev gravid, fick dock fragmin-sprutor som jag skulle ta varje kväll under ruvarperioden och lutinus då såklart.

Detta frysförsök gick också åt skogen, återigen ett negativt gravidtetstest! Men vi hade ju ett ägg kvar i frysen men det fick vi vänta med till i maj pga en massa krångel.

Ivf-försök 3 (2)

2 månader efter missfallet körde vi igång med en till runda, denna gången korta protokollet då synarelan fick mig att må skit. Nu var det bara sprutor som gällde. Allt gick bra, körde med samma dos menopur och fick ut sex ägg denna gång och fyra blev befruktade. Jag fick tillbaka ett ägg och två fick vi till frysen, det kändes skönt! Vid insättning fick jag intralipid-dropp som ska sänka immunförsvaret i kroppen och även tabletterna prednisolon som också har den effekten, de skulle jag fortsätta ta hemma tillsammans med lutinus vaginaltabletter.


Tyvärr gick det inte så bra denna gång, inget positivt graviditetstest på testdagen! Nu tog vi jullov, i sorg.